P.S. vedspis

När människor kommer och hälsar på mig kommenterar de alltid vedspisen.
"Åh, så fint" "Gud va mysigt" "Tänk om jag hade en sån"
Ja det kan gå på hur länge som helst, de väver ut sina drömmar om romantiska kvällar när man lyssnar på sprakandet från elden. Oftast så ler jag bara och nickar medans jag inombords tänker, idiot - fatta så bra du har det som slipper!

Den enda som verkar förstå mina tankar är sotaren, för jag kan berätta för alla er som romantiserar över dessa vedspisar att de kräver massor av underhåll för att fungera;
naturligtvis måste det fixas ett stort lager med ved (lyckligtvis har jag en underbar storebror),
som måste bäras in (veden inte min bror),
den måste tömmas på aska,
och med jämna mellanrum (jämnare än sotaren) måste den sotas ur
- inget av detta är särskilt trevligt och inte är det romantiskt att vara svart högt upp på armarna och ha aska långt upp i näsan eller att ha sågspån i håret.

Däremellan ska den tändas och då gäller det att det inte är slaskigt eller regnigt för då vill det INTE dra = inte brinna.
Detta kan också leda till att röken väljer att komma in i huset istället för ut genom skorstenen vilket är enda gången jag kan använda köksfläkten eftersom den annars har samma effekt.

Men när det är nysotat, den är tömd på aska, vädret är rätt, veden är torr och inne då är det ganska skönt. Då gäller det bara att mata den med ved och inte låta det slockna (för har man fått fyr en gång känns det extra jobbigt att tända igen).

Sotaren var här i förra veckan, jag tömde askan häromdagen, veden är inne och luften ute tydligen klar. Så då är det kvällar som denna när man sitter inne i mörkret och tror att det håller på bli varmare men plötsligt slänger en glimt på termometern och inser att det återigen krupit ner till minus 27 inte så dumt med en vedspis iaf. Då är det bara att lägga på en pinne till!

Så nu sitter jag här i skenet från datorn och stearinljusen och romantiserar över eländet!