P.S. ord

Inom mig finns så mycket som behöver komma ut. Oändliga är de uppdämningar som stundom trycker på min själ och pressar ner mitt välbefinnande. Dolt inom mig finns oformulerade meningar som väntar på att byggas och att slutligen släppas fram. De känslor som väntar på att behandlas berör såväl vänskaper och familjerelationer som kärleken och livet. Jag har så många vänner som jag aldrig talar med men som jag älskar, med tanke på hur mycket dessa människor betyder för mig och gett mig borde jag sannerligen vårda dessa relationer med större omtanke. Jag har en familj som stundom får mig att gråta och stundom att sväva på moln. De ger mig oändligt med kärlek men de utmanar mig också, de ger och tar. Jag har en kärlek som värmer mig från insidan och fyller mig med skratt, en otrolig man som säger allt det som jag vill och behöver höra. En man som jag ännu inte klarar att ge de tre viktigaste orden, han säger dem till mig och de är så viktiga att höra men så oändligt svåra att yttra. De finns på min tunga och jag formulerar dem men klarar inte att släppa ut dem, de är för ömtåliga.
Utan ord vore jag inget, orden fyller mig och väntar på att få komma ut, ibland blir det bara svammel men någon gång kan det också bli något vackert och betydelsefullt. Kanske inte betydelsefullt för andra men för mig, orden måste formuleras för att jag ska kunna förstå och komma till insikt. Orden måste ut så att jag kan förså och tillgodogöra mig deras totala innebörd.

P.S. barnen

När jag plötsligt blev upp över öronen förälskad var barnen mitt största aber. Inte så att jag hade något emot dem utan det handlade om det jag själv gjorde mot deras värld. När så allt nu är ute och öppet har vi pratat om att jag skulle träffa dem men det känns så märkligt, både för att jag fortsatt tycker att jag svikit dem och för att jag inte vant mig vid denna nya roll - jag håller ju fortfarande på vänjer mig vid att jag är förälskad. Tänkte att det skulle få mogna lite men så tog barnen steget vilket troligen var det bästa som kunde ske. Nu har vi träffats och myst och det känns som att det med tiden kan fungera hur bra som helst. Hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så!!!

P.S. tid

Skulle inte beskriva mig som en långsam person men jag är en sån som behöver låta saker ta tid, alla saker! Små beslut måste få sjunka in lite innan jag vet om de är rätt eller fel, måste få känna efter först. Den senaste månaden har jag stött och blött känslor och värderingar och ändå känns det som att det inte riktigt fått någon tid. Kanske för att jag gått emot så många av mina värderingar. Naturligtvis vet jag vad jag känner, även om också den delen behövde lite tid innan jag kunde tillåta mig att vara ärlig mot mig själv men alla känslorna bara fanns och det var egentligen inget att tvivla på. Men ändå är det inte likt mig att kasta mig in så som jag gjort nu, känslorna tog överhanden och jag kunde inte sätta stopp. Som det ser ut nu vill jag inte sätta stopp men det är så enormt stort. Här krävs det "sjunktid"!
Jag har varit bara jag så länge att det känns märkligt att tänka på någon som ska dela mitt allt. Ännu märkligare känns det att det finns någon som vill dela sitt allt med mig. Och ytterligare ett snäpp märkligare blir det av att han har ett betydligt större allt än vad jag någonsin föreställt mig. Plötsligt finner jag mig själv mitt uppe i en relation som bryter mina egna värderingar och kastar mina "obefintliga" drömmar om framtiden för vinden. För även om jag ju inte haft några egentliga framtidsdrömmar så har det kanske funnits tankar kring vad som skulle kunna ligga i min framtid. Men så ser det nu inte ut och det känns både skrämmande och fantastiskt. Jag kan inte veta vad framtiden kommer med det gäller bara att hela tiden ha ett öppet sinne och vara beredd på att märkliga och oväntade saker kan ske.
Jag håller på bli galen av längtan men nu när det inte är så långt kvar känns det skönt. Att hälsa på syrran var bland det bästa jag kunde göra, dagen har gått snabbt, jag har haft trevligt och det innebar oväntat nog sjunktid. Jag har pratat med någon som inte vet vem han är men som mest av allt vill att jag ska må bra och hon stöttar mig. Jag har också träffat en annan syster som befunnit sig i "chocktillstånd" och förklarat hur jag känner inför det hon tycker är hemskt vilket kändes bra ända tills jag spydde det över min vän...
Det tar tid men det känns bra och nu sjunker det!

P.S. V8 eller V9

Ligger här och fantiserar om ny telefon, mina vänner hävdar att jag bor på en svart fläck i telenätet så det kanske inte spelar någon roll om jag skaffar en ny men måste ju iaf ha två telefoner till vintern så en ny måste det bli. Efter mer än ett års ältande är det verkligen dax att slå till. Ikväll har jag släppt ut mig själv på Motorolas hemsida och jodå där finns snygga lurar till mig. Tyvärr ingen grön men jag faller för fliptelefonerna i Razr2 serien! Eller vad sägs om dessa skönheter:

V8 och V9

De är ju grymt snygga, faktum är att när telefonen är så snygg skulle jag till och med kunna ha en rosa! Tyvärr måste jag säga att jag inte är helt nöjd med utformningen av motorolasidan men en av dessa båda skönheter får gärna flytta hem till mig! Hmmm måste bara hitta lite priser...men oj nu hittade jag en grön!!! V3:

Hmmmm jag kan inte beställa från USA och hittar inte hur jag ska kunna beställa på närmare håll - jag blir galen!!!!!!!!!!!!!!!!!!! På hellomoto, Tyskland, är ingen av dessa tre modeller verfügbar!!!!!!!!!! Innebär det att man inte kan köpa dem någonsin mer eller att de bara inte finns just nu eller att man kan köpa dem i butik....

Varför finns det ingen hellomoto.se?????!!!!!

Jag ger upp!!! Ingen ny telefon idag heller...

en bild säger mer än tusen ord?!

P.S. only for you

P.S. känslor

Plötsligt gick jag emot mina värderingar, dolde det viktigaste i mitt liv för människor som jag betraktar som viktiga för mig. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en sån här situation utan att kunna vända om och gå men från dag ett var det omöjligt. Jag har argumenterat med mig själv i timmar utan att för den skull svänga in på "den rätta vägen". Det känns skrämmande att svika förtroenden och inte klara att vara öppen men att leva i det fördolda blev den enda lösningen. Naturligtvis hoppas jag att allt snart ska komma fram ur skuggorna men när detta sker är det så många som kommer att bli besvikna och jag som alltid vill framstå som ett oskrivet blad kommer att bli stämplad. Visst känner jag mig till viss del skamsen för vad jag gjort men det är trots allt det vackraste jag någonsin upplevt och därför kan jag inte känna mig riktigt så skamsen som jag tycker att jag borde. Jag hoppas bara att männsikorna runt mig kan förstå och förlåta, förstå varför jag gjort som jag gjort och förlåta mitt svek, förstå hur lycklig jag är och förlåta att de inte fått dela min lycka!

P.S. det regnar

Efter en värmande kall och regnig natt har jag njutit av en rejäl frukost och sitter nu och funderar på vad jag ska göra med den här lediga dagen. Har tackat nej till ett björnparksbesök så idag finns inga ska och inga måsten och det känns helt underbart. Igår var jag en riktig liten arbetsmyra, ägnade en timme ute i en gigantisk knottsvärm för att få veden under tak och sen var jag på jobbet i tolv timmar, så idag är jag värd en dag i lathetens tecken! Det som lockar mest är att krypa ner i sängen med en bok så jag tror att det får bli så - NU!

P.S. val

Ibland måste man göra val och det är inte alltid så lätt att veta hur man ska välja, vilka premisser som är rätta och sanna. Vissa val är tämligen lätta men sen finns de som kräver eftertanke och nogranna överväganden dessa val kan vara fruktansvärda att tvingas göra, de kan splittra den starkaste och bryta ner övertygelser som tidigare varit orubbliga. Dessa val kanske inte alltid borde vara några val, ibland borde man följa sin övertygelse utan att fundera. Dessvärre är inte alla människor kompetenta nog att klara det, det finns komponenter som är svårare att frånse. Känslor och önskningar kan vara delar som får ett alltför stort utrymme i processen utan att dessa egentligen är några premisser då de väl inte kan förklaras. Ändå är de kanske bland det viktigaste människan har, för vad vore vi utan känslor?
Inom mig rasar en känslostorm, jag genomlider ett mindre inferno, en eld har tänts som jag inte vet om jag klarar att släcka. Ibland försöker jag ställa mig utanför mig själv och då är valet ganska enkelt, vattenslangen finns nära till hands. Men jag inte kan leva utanför mig själv, däremot måste jag leva med det val jag gör.
Ska jag köpa en ny bil eller inte?