P.S. barnen 2

Idag hamnade jag på Malin Wollins krönika om styvföräldrar och den träffade verkligen rätt i hjärtat. Hon anser nämligen att barnen inte ska behöva acceptera föräldrarnas nya relationer... Kanske är det så, kanske inte - lyckligtvis för oss så var det ju inga problem för barnen att acceptera mig. I vårt fall är ju problemet snarare att få exet att acceptera mig. Naturligtvis förstår jag att det är svårt men jag tycker också en massa andra saker. Jag vill bara att allt ska bli bra och jag har inga intentioner att ta hennes barn ifrån henne men jag vill finnas med som en vuxen del i barnens liv. På något sätt är och kommer jag ju att bli en del av barnens liv oavsett, tyvärr är det ju så att hon försvårar den relation som vi nu skulle behöva bygga upp. För det måste ju ändå vara bättre att jag träffar och umgås med barnen på pappahelgerna nu än att jag plötsligt bara finns där och de ska acceptera att jag bor hos honom. Eller är det vad som krävs för att mamman ska acceptera att jag kommer att vara delaktig?
Tyvärr finns det inget bra facit till hur man ska hantera relationer men vi försöker se till barnens reaktioner och behov i första hand och hoppas att mamman förstår det så småningom. Det viktigaste i allt är ju ändå att barnen har två föräldrar som älskar dem och att barnen vet att det är så!